The lost of 2011...
Det är rubriken på ett blogginlägg jag skrev på min förra blogg jag hade för lite mer än ett år sedan.
Inlägget är gammalt men jag skulle kunna sätta mig ned och skriva samma sak igen, lite andra formuleringar jag menar hey I'm older and wiser now men poängen är att känslorna fortfarande är desamma. Ingenting förändrades när jag gick till graven (står om det längre ned i inlägget) och jag har fortfarande både bra och dåliga drömmar om dem, enda skillnaden är att det inte sker lika ofta men det betyder endå inte att jag inte tänker på dem lika mycket.
Här är inlägget från 2012, mina ord och tankar då, mina ord och tankar nu.
Liselott och Mamsell...
Anledningen till att jag publicerar det här "igen" är att det är en del av mig och min resa, jag kan säga att jag har varit med om mycket för att bara vara 15 år men endå är det många som har det också. Finns inte en enda människa i varje klass som är ensam om att ha gått igenom något som inte anses "nödvändigt" eller rättvist.
När jag tänker på Liselott och Mamsell så tänker jag inte på dem som om de är döda, för mig galopperar fortfarande Mamsell i hagarna på Täby Ryttarcenter och Liselott sitter fortfarande vid sin laptop och ler när man kommer in i klassrummet. Även fast jag inte går i 6:an längre så är det så jag tänker på henne. Liselott var ALLTID glad och snäll, hon var som en andra mamma för mig.
Jag vet inte men jag kommer nog aldrig kunna tänka att de är döda och ligger under jorden... För mig kommer de alltid att vara världens bästa LEVANDE häst och världens bästa LEVANDE lärare.
Jag vet inte om det kommer ändras när jag går till Liselott's grav men jag tror inte det. Den bilden i mitt huvud som jag har av henne kommer aldrig att ändras men jag kommer inte heller att få uppleva den igen...
Liselott var världens goaste och mysigaste människa och ingenting kan göra så att den uppfattningen ändras.
En sak som jag önskar med både Mamsell och Liselott är att, jag önskar att jag hade haft mer TID. Tid att lära känna dem bättre och tid att verkligen få träffa dem ordentligt. Jag var ju hos Mamsell större delen av veckorna men jag tog tyvärr inte vara på den tiden som jag gör nu, det misstaget gör jag aldrig om! Jag är så himla ledsen över att jag inte tog vara på tiden istället för att "hänga" i cafeterian med kompisar, jag ångrar att jag inte bestämde mig för att ta med kameran och bara fota henne någon gång, istället står jag nu här med knappt några foton alls av Mamsell och bara minnet av henne finns kvar. Vissa minnen kan blekna med tiden men så speciell som den hästen var gör att mina minnen kommer finnas kvar livet ut!
Jag drömmer om Mamsell och Liselott minst en gång i veckan, ibland bra drömmar och ibland mardrömmar. Oavsett vilken sort så är det ändå samma känsla när jag vaknar, att de inte finns kvar...att jag aldrig kommer få träffa dem igen. Jag kommer aldrig få krama och känna Mamsell's doft eller få se Liselott's leende när man kliver in i rummet. Allt man förlorar bara på grund av en sjukdom eller en skada, bara tanken att de har lidit och var tvungna att dö för att få slippa det är hemsk och jag gråter av bara tanken.
Jag skulle kunna skriva två långa texter om hur fantastiska och underbara båda två var men det skulle bli för långt för er att läsa, ingen kan ens försöka förstå hur mycket jag älskar båda för inte ens jag kan beskriva det med ord.
Anledningen till att jag publicerar det här "igen" är att det är en del av mig och min resa, jag kan säga att jag har varit med om mycket för att bara vara 15 år men endå är det många som har det också. Finns inte en enda människa i varje klass som är ensam om att ha gått igenom något som inte anses "nödvändigt" eller rättvist.
Förhoppningsvis förstår ni vad jag menar, annars är det bara att scrolla vidare till nästa inlägg.
Trackback
